163-179
Vi trivdes något enormt i huset, men minnen kommer sitta kvar, så vi kunnde bara inte flytta tillbaka. Grannarna önskade att det skulle rivas. Men rykten säger att det e intressenter på huset redan. Familjer som är intresseade av att hyra det. Jättestarkt och bra att människor kan tänka sig att bo där trots det hemka som utspelats i dess hall.
----------------------------------------------------------------------------------
Haha, ja du har så rätt. barn kan ibland trösta mer än de förstår. Men vad rätt hon har din dotter. Nu finns de ju, i våra minnen, och i berättad form, på bilder och i våra hjärtan. Tack för att du berättar så fint.
----------------------------------------------------------------------------------------
Hej allihoppa! Nu har jag tagit "semester" från datorn ett tag. Fast, det vill jag inte gärna göra om. Familjeliv ger mig så himla mycket. Jag får skriva läsa och svara. Det är så förlösande. Jag vet att det e många som vill läsa igenom hela tråden för att se allt jag skrivit. Så jag har börjat med en blogg där allt jag skrivit här i tråden är med. Den börjar bli otroligt lång. Så jag förstår om man inte orkar gå igeonom allt. Jag lägger ut adress när jag e klar.
Idag har jag också börjat med att klippa ut allt som har med detta att göra från tidningar som vi sparat sedan mars. Det e en uppsjö av tidningar, men det blir nog bra när det e klart. ska göra en klippbok av det. Ingen positiv klippbok. Men som man kan ta fram om man vill komma ihåg något liten som minnet inte har koll på.
Häromdagen var vi uppe i skogen och plockade lite granris. Det börjar bli så lerigt vid gravplatsen nu. Några började säga att de skulle undvika att gå dit pga att det skulle vara fint där. Det ville jag inte att de skulle göra, om de ville gå dit. Så vi plockade ris och lade en stor hög framför grven som man kan gå och stå på. Det blev himla fint.
Sorgen kommer verkligen i vågor. Ibland så är den riktigt hanterbar och ibland sköljer den över mig, men jag vet inte hur jag ska hantera känslorna, varför jag inte kan släppa fram det till tårar vet jag ej. Det stannar i hjärtat som ett sår som slits sönder gång på gång.
Tack alla ni som finns här inne. Tack för alla tankar, alla ljus, alla tröstande ord. Varje rad går rätt in i hjärtat.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu kan jag inte citera längre. konstigt det där. Men ang mina g-boks inlägg. Jag vet att min syster och sambo hjälptes åt att stänga alla mina sidor efter detta. Familjliv var den första jag öppnade. Jag läste gästboken och jag blev så glad. Glad för allt stöd, för det hjälpte mig vidare. Så jag tog inte illa upp alls. utan jag tackar för omtanken istället.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
På Max och Sagas födelsedagar åkte vi till huset och tände ljus. Tårtljus, precis som de hadde fått om de fått stanna här nera på jorden. Jag köpte också några ballonger som dock smällde ganska fort av att hänga där utanför huset på staketet, men jag inbillade mig att det var barnen som visade att de var där genom att förstöra ballongerna. Men jag grät inte.... Jag grät inte ordetligt förrän de fick sin gravplats. Kan man gråta i hjärtat? det känns som jag gör det ofta.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja, jag fick se dom innan de begravdes. Långt innan faktist. När jag åkte från sjukhuset till det skyddande boendet så åkte vi till ett sjukhus där de fanns. Jag hadde sagt ifrån innan att det var för tidigt att se dom. Men de tyckte det var viktigt, jag kännde mig inte redo. Men jag e glad att de tjatade på mig. Vi kom in i ett litet rum med stolar och ett bord. De hadde tagit kort på barnen som låg i ett angänsande rum. Vi satte oss ned och fick se korten. Jag tog kortet och tittade sakta på det, tog det nämare och närmare mig. Det var Max o Saga, men jag förstod inte att det var dom. De låg tätt tätt i samma säng. De hadde täcke över sig med blommor ovanpå. De öppnade dörren men jag satt kvar på min stol. Mina anhöriga började gå in. Tillslut gick jag fram, sakta fram till dörren jag såg sängen. Jag gick ännu lite längre och såg allt, jag såg barnen ligga där, de hadde varandra, tätt tätt intill. Jag tog ett steg in i rummet, så jag stod bara tre meter ifrån att röra vid dom. Men jag orkade inte, jag sa att jag älskade dom. Sen gick jag ut. Jag var rädd. Max hadde en hetta på huvudet. jag började fundera på varför. Jag visste ju inte vad de avlidit av. Så jag misstänkte att han också fått skallskador. Saga hadde en lite mössa på sig. Så jag funderade åt det håller med henne med. Ingen ville svara på några frågor. Jag blev ensam med mina funderingar. Idag ångrar jag så himmla mycket att jag inte gick fram, tog dom i handen och fick röra vid dom en sista gång. Jag ångrar så djupt att jag missade den chansen.Ja, jag fick se dom innan de begravdes. Långt innan faktist. När jag åkte från sjukhuset till det skyddande boendet så åkte vi till ett sjukhus där de fanns. Jag hadde sagt ifrån innan att det var för tidigt att se dom. Men de tyckte det var viktigt, jag kännde mig inte redo. Men jag e glad att de tjatade på mig. Vi kom in i ett litet rum med stolar och ett bord. De hadde tagit kort på barnen som låg i ett angänsande rum. Vi satte oss ned och fick se korten. Jag tog kortet och tittade sakta på det, tog det nämare och närmare mig. Det var Max o Saga, men jag förstod inte att det var dom. De låg tätt tätt i samma säng. De hadde täcke över sig med blommor ovanpå. De öppnade dörren men jag satt kvar på min stol. Mina anhöriga började gå in. Tillslut gick jag fram, sakta fram till dörren jag såg sängen. Jag gick ännu lite längre och såg allt, jag såg barnen ligga där, de hadde varandra, tätt tätt intill. Jag tog ett steg in i rummet, så jag stod bara tre meter ifrån att röra vid dom. Men jag orkade inte, jag sa att jag älskade dom. Sen gick jag ut. Jag var rädd. Max hadde en hetta på huvudet. jag började fundera på varför. Jag visste ju inte vad de avlidit av. Så jag misstänkte att han också fått skallskador. Saga hadde en lite mössa på sig. Så jag funderade åt det håller med henne med. Ingen ville svara på några frågor. Jag blev ensam med mina funderingar. Idag ångrar jag så himmla mycket att jag inte gick fram, tog dom i handen och fick röra vid dom en sista gång. Jag ångrar så djupt att jag missade den chansen.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Jag tänkte att det började bli lite ont om positiva ord från mig här i tråden. Så jag tänkte berätta om en sak som jag kom att tänka på häromdagen. Varje dag när vi skulle lägga Saga så kopplade jag näringsdropp på henne innan jag lade ner henne i sängen. Jag lade en fäll bredvid hennes säng och sen lade hon sig på den, hon visste exakt vad vi skulle göra. Rutiner tyckte hon om. Jag gav henne något att leka med och hennes napp. Max ville alltid vara med när jag kopplade droppet. Han kollade muntligt att jag hadde "spritat" händerna först. Det visste han att man måste göra. (Handsprit). Sen gav jag honom alla begagnade engångssaker att leka med. Som tex plastsprutor, tomma natriumkloridanpuller osv. Jag kopplade droppet som tog ett par minuter. Sen gav jag Saga nappflaska så hon skulle få sin kvällsvälling och sen sade vi "natti natti" pussades (Max också) o sen vinkade vi. Saga lade sig tillrätta på en gång o sov på någora minuter. Max och jag gick in i hans rum och valde bok. Sen läste vi bok innan vi med sa god natt, puss o kram ville han alltid ha och sen sov han tryggt han med. Vi hadde rutiner varje kväll som såg likadana ut pga droppet. Men både barnen o jag trivdes med det och vi sa alltid god natt med ett leende på läpparna.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja, tack du satte ord på det jag tänker ofta. Korten vi fick se då har vi kvar. De ligger i en låda hemma hos mamma o pappa. Jag har länge funderat på att titta på dom igen.
Men mina minnen av dom som levande är precis så, levande alltså. Jag minns inte exakt hur de såg ut när de låg där i sjukhussängen, men de bilder jag har av barnen i de fina stunder vi haft, de går att plocka fram och tänka på, precis som att jag hadde de framför mig. Så du har så rätt, det e ju inte de bilderna man ska leva vidare med. utan de ljusa minnena
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack för dina fina ord.
Jag tycker inte det blir jobbigt att alla kallar mig stark. För då kan jag vara mig själv utan att något ifrågastätter det. Min syster blev ifrågastatt "hur kan hon le efter detta" min syster sade "för att hon är Emma". Hon får nog själv svara för vad hon menade med detta. Men, där fick jag bekräftat ganska tydligt att jag kan vara den Emma som jag vill vara för alla som känner mig känner igen mig i det. Alla andra som "bara" är bekanta el medsörjande får gärna fråga. Jag vet att ingen skulle bli fundersam om jag helt plötsligt bröt ihop, o behöver jag göra det så GÖR jag det.
Mina allra närmaste har märkt att jag hanterar detta på mitt sätt och det kan tex vara lättirreterad el väldigt trött el ingen aptit el en STOR aptit. Jag pratar om barnen okontrolllerat vissa stunder, utan att tänka på att det kan bli jobbigt för andra. Så jag måste bli lite bättre på att se andra i det här.... Men det blir jag nog när jag kommit lite längre i min egen bearbetning.
Att folk säger att jag e stark är på något sätt en bekräftelse på att jag KLARAR detta. jag är inte på väg åt fel håll utan helt rätt. Så jag ser de orden som en stor hjälp på vägen.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack för att du finns här med mig. Togge hälsar så gott.
Du har så rätt, tänk att det finns så många fina människor runt om i sverige. Det ger en den lilla extra styrkan som behövs ibland.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag svara gärna. Detta inlägg finns tidigare i tråden, men lite har jag sparat så du får samma svar :=)
Jag berättar gärna om Sagas handikapp. Det blev en del av henne och något som ingen av oss led av. Utan det blev en del av våran livsstil.
När Saga föddes i vecka 34 så hadde hon en förträgning på tunntarmen. Så nät hon var 1 dygn gammal så genomgick hon en stor operation. De tog bort 20 cm av tunntarmen.
Det var mycket sjukhus och tillslut kom vi hem.
Nu levde hon med en "kort tarm" villket gjorde att hon inte kunnde ta upp mat som hon skulle. Hon fick inte äta vanlig mat och det blev utredning efter utredning.
Tillslut bestämmde de sig för att vi föräldrar skulle lära oss näringsdropp att ha i hemmet. Saga skulle få stora delar av sitt näringsbehov i dropp varje dygn.
Så Sagas pappa och jag åkte in till sjukhuset och lärde oss. Villket medförde att vi i fortsättningen kunnde fortsätta vårda henne hemma. Det var ett enormt ansvar. Men Saga fick vara i hemmamiljö, med sin familj och sin bror, så hon var ganska nöjd.
Hon fick endast äta 400 ml specialgjord ersättning per dygn, ingenting annat. Men min prinsessa, jag var så duktig, hon klagade aldrig, hon var nöjd med sin vällingflaska när vi sa och åt kött och potatisgratäng. Hon log jämt och charmade varenda läkare o sköterska på sjukhuset. Hon var solskenet själv.
Så alltså, hon fick dropp pga att hon hadde en för kort tarm som inte kunde ta upp näringen, utan maten åkte tyvärr rakt igenom systemet. Hon kunnde därför inte gå upp i vikt utan dropp
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack för din fråga. Jag svara gärna. Jag visst har vi funderat. Det är himmla svårt. Vi har alltid firat jul hemma hos mina föräldrar förut. Med detta år sa min mamma o pappa att de inte orkade, vi skulle alla tänka på Jularna med Max o Saga. Så vi stämmde in allihoppa och bestämmde oss för att försöka hitta på något helt annat, en ny tradition kanske. Vi vet inte, allt e luddigt. men vi har inte bråttom. Det får bli som det blir. Jag berättar gärna för er när vi bestämmt oss och jag kommer skriva här även under jul....
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag svarar gärna på era frågor.
Nicklas o jag fick ett mycket turbulent slut på vårat förhållande. Men kring barnen lyckades vi sammarbeta även efteråt. Jag ska tala om som det var, det var jag som styrde och ställde vad gällde dom. Umgänge, dagistider osv. Men Nicklas tyckte det var okej, så vitt jag vet. Han verkade jättenöjd och har uttryckt att det var jag som "fick bestämma".
Efter denna händelse så fortsatte vi sammarbeta vad gäller barnen. Vi träffades och donade med boupptäckning, uppdelning av saker, design på stenen osv. Vi funkade likadant som vi gjorde som separerade MED barn. Det vill säga ganska bra. Vi har inte, efter att vi skilde oss, prata så mycket om känslor osv. Men jag tror vi båda vet att behöver vi o vill vi så har vi varandra ett telefonsamtal bort. Men vi har båda nya liv nu. våra respektiva sambos är ju viktigast nu.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Haha, tack för din fråga och för dina reflektioner! Tack också för att du skriver så ofta att jag svarar bara om jag vill. Alla ni här inne är så hänsynstagande. Man jag berättar mer en gärna.
Tanken var väll att med tiden Saga växte så skulle hennes tarm också växa och bli friskare. Men jag träffade några veckor innan detta hände, en tjej som var 13 år och hadde näringsdropp i hemmet fortfarande. Så risken skulle nog finnas att hon fått leva med det resten av sitt liv. Men jag tror, att eftersom hon fick det så tidigt så skulle det bli "normalt" för henne. Såklart hadde det blivit besvärligt första gången hon skulle ha en pojke på besök.
Men hennes dropp gick in i nykelbenet, där satt en "potacat" så hon slapp bli stucken så ofta. Från den gick en slang till en speciel ryggsäck för droppet, som hon kunde ta på sig på ryggen och gå omkring med.
OM hon skulle be sin underbara läkare om en droppfri natt så tror jag han skulle gå med på det. Hon blev inte utsatt för någon omedelbar risk då. Men bäst för hennes hälsa var ju att ha det varje natt.
Max hadde sett till att Sagas pojkvän var införstådd med att Saga hadde dropp. För brorsan var väldigt mån om att lillasyster alltid skulle ha det bästa och mådde bra.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Vi har haft en mycket skön helg. Tack för att du frågar!
Saga fick bara äta 400ml välling per dygn. Det var en speciell välling som var anpassad speciellt för hennes behov.
Tarmen orkade inte med att tillgodogöra sig näringen, men fick heller inte bli slö, så vi "tränade" den genom vällingen varje dag. Annars fick hon inte äta någonting alls!
Men hon var nöjd med det!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
jag e inte så duktig på det där med datorer. Men har försökt o fixa så bloggen ska synas nu. lyckades jag?
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Hejsan! om jag kommer göra om minnestestet är upp till åklagaren. Jag är beredd att göra det om de tycker att det krävs.
Idag mår jag ganska bra fysiskt. jag har huvudvärk ganska ofta. Mitt högra öga är o kommer förbli förändrat det "hänger" lite mot det andra ögat. Jag har en ganska allvarlig hörselnedsättning, så jag ska få prova ut en hörapparat om det inte funkar så kommer jag få genomgå en operation.
Men de fysiska bekymren är absolut de minsta. Med tanke på hur prognosen såg ut från början så är jag glad att jag står på benen.
Det absolut värsta och det som kommer vara livslångt är den psykiska smärtan.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja, Nicklas ska bli pappa igen. Jag e så glad för hans skull. Jag önskar de all lycka. Jag själv känner att en ny graviditet får vänta för min del. Jag älskade livet som mamma. Men, tiden får ha sin gång vad gäller sorgen. Jag vill älska mitt/mina nya barn för den individ den är, jag vill ge dom en hel mamma som kan förmedla en fin bild av sin syskon, utan att sörja dom samtidigt. Jag har alltid velat vara en ung mamma. Men än är jag inte gammal. Jag är inte rädd för att skaffa fler barn. Jag tror med all säkerhet att jag kommer göra det
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
åååå, vad otroligt fint du skriver. Det jag fastnade mest för var den biten att du somnade tillsammans med din son. Du lämnade tvätt och disk för att sova med honom några timmar. Det är just de där stunderna när jag gjort något liknande som jag tänker tillbaka på idag och är så glad att jag gjorde just det valet då. Det är något man ALDRIG ångrar.
Jag tror nog Max o Saga tackade för att du finns här hos oss.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad skönt att min blogg syns nu. Då fixade jag det alldeles själv :0) Sambon och jag har sett en film. Därför försvann jag en liten stund. Vad bra att ni tyckte att bloggen var okej. Det var faktist ute i aftonbladet för två veckor sen. Jag fick erbjudandet att skriva lite själv. Jag tog det, o jag skrev o skrev, så lite var de tvungna att plocka bort. Men i min blogg finns allt med. Anledningen till att jag vill dela med mig här och tex i media är att jag får sånt enormt stöd om jag ger lite av mig själv. Man får ge och ta lite. Jag ger mer än gärna. För det hjälper mig på vägen. Det tack vare sånna som ni, som orkar lyssna. TACK
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det e klart du vågar fråga. Jag svarar gärna. Min sambo var först på platsen. Larmade sos och tog hand om oss när han väntade på ambulanserna. När polisen kom till plats hadde sjukvärdarna redan börjat. Så polisen fick order av en ambulansman att "kolla upp" min sambo. Han var självklart blodig efter försöken att hålla iaf mig vid medvetande tills räddningen kom. Han blev förhörd på plats av polisen och sen tagen till polisstation. Där hadde de ett långt förhör med honom medans jag o barnen blev förda till sjukhus. De kollade upp hans alibi snabbt på plats och sen, vad jag förstår så var han avskriven. Men till att börja med var han kanske en "möjlig" gärningsman. ja det finns misshandlare som själva ringer sos. Men han var bara på tapeten en kort stund.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jadu, jag önskar jag kunnde svara på den frågan. Vad mycket jag skulle kunna bidra med då. "Hur gör man för att bli stark".... Jag har mina dåliga sidor jag med :0) Jag ska kanske berätta om dom med. Jag är fruktansvärt envis. Jag är morgon OCH kvällstrött. Jag äter onyttigt, både för mycket och alldeles för fett. Jag tycker i min första tanke att min idé om saker och ting borde delas av alla, för den e ju rätt. Men jag kommer ganska snart på att jag kanske ska lyssna på andra också. Jag är glömsk. Ja, det finns mycket mer. Men där har ni lite. Man jag tror att styrkan kommer ifrån min uppfostran, den totala tryggheten jag fick. Som ännu finns i min familj. Mina vänner som stöttar mig, men som också låter sig bli omhändertagna av mig. jag älskar att pyssla om andra. Min sambo som bekräftar och uppmuntrar mig i allt. Jag har el hadde en trygghet till livet, så fortfarande sitter kvar. Trots det som hänt. För det var inte livet el den goda sidan som ville detta. Utan en sjuk människa som tyvärr besökte denna harmoniska plats för en stund.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack för att du frågar! Roligt att du frågar också! För jag har funderat lite över det där. Jag har faktist inte haft några speciella intressen som tex sport, sy, teckna el liknande. Jag umgicks med mina vänner, det sociala har vart enormt viktigt för mig. Jag har läst mycket, älskar verkligehetsbaserade böcker. Innan jag själv fick barn så var jag mycket gärna barnvakt åt mina vänners barn el andra. Efter detta så har inte mina intressen ändrats. Jag är fortfarande social, jag läser en del, har mer tid nu när jag e sjukskriven och det får tankarna till något annat en stund. Livet har förtändrats massor. Men inte min personlighet, som även innebär intressen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
ååå, vad otroligt fint skrivet! Jag e så otroligt glad att jag får denna bekräftelse. Det ger mig glöden att fortsätta skriva och dela med mig o vara den Emma som jag vill vara. Kan jag, genom att vara den jag älskar att vara, hjälpa andra, så är jag så tacksam. Det fanns ingen mening med att Max o Saga skulle försvinna. Men att jag intte tog samma väg, om det kan ha en mening, så blir livet lite lättare att fortsätta. Max visade mig, genom att ge mig deras gemensamma styrka, att de klarar detta, Alldeles själva. Han kommer att ta hand om sin syster.och vill att jag ska fortsätta.... Låter som jag e troende. Men jag inbillar mig nog att det är på detta sätt. För det ger mig en puff på vägen i livet. DÄR hämtar jag min styrka
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
På fredag åker jag o min sambo till London. Vi ska spendera några dagar där och se lite nytt. På onsdag kväll. Vid 22 tror jag kommer jag och min pappa vara med i ett debattprogram på tv4. Så tills dess kommer jag ha lite att göra. Jag tittar in här så ofta jag kan. När jag kommer hem igen kommer jag svara precsi som vanligt och gå igenom allt jag missat. men då vet ni vart jag håller hus. Tack alla ni för att ni finns här och för att ni stöttar. Jag ska beätta hur allt var på de kommande äventyren. många kramar till er alla
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
