maxosaga

Hejsan!

Tack för att du finns med här i tråden.

Jo, barnens pappa och jag har kontakt, han har också sambo och bor i motala, men han har sin familj och vänner här, så vi pratar och träffas ibland. Ibland går vi till kyrkogården tillsammans.
Vi kommer alltid ha barnen gemensamt, fast de inte finns i livet längre.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack... TACK för dina fina ord, de värmer.

Att vara stark betyder inte att man inte får gråta, bli arg, vara nere el känna sig uppgiven.

Att vara stark måste vara att ha en vilja att ta sig fram i livet. Att våga vara sig själv i alla lägen
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅÅÅÅ, vad åtroligt fint av dig att se mig som "årets kvinna" jag blir alldeles vart i hjärtat. Jag hoppas jag hjälpt NÅGON där ute på något sätt. Jag hoppas också att jag inte rör upp några känslor genom att vara så öppen med detta. Det hjälper mig något enormt att hantera det såhär.

Ja, förundersökningen, det e helt otroligt att rättsystemet tillåter det. Personummer, telefonnummer, adresser och andra personliga uppgifter finns ute på nätet om i princip alla som vart med i utredningen. Jag tror att människor som setat och tittat på bilderna och läst allt har gjort det för att de vart nyfikna, de vill försöka förstå och skaffa sig en uppfattning om villka vi var. Jag tror inte att de har vart ute efter att såra. Jag hoppas inte det iaf.

Vi är ju en helt vanlig familj, visserligen en familj som gått igenom en skillsmässa, men det e ganska vanligt i sverige numera. Jag tror det är bra att se, att vi var helt vanliga människor, som inte har några hemligheter bakom ryggen.

Att folk har sett hur vi hadde det hemma hos oss gör mig inte så mycket. Men att bilderna på barnen finns med, till allmän beskådning. Det känns hemskt. Och att människor gör så hemska saker med dessa. Det skär ända in i hjärtat. Barnen måste få chans att föra sin talan, även fast de inte finns i livet och även fast de bara var barn. Därför anmälde jag det.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅÅå, tack, vad snällt att du tycker att jag passar i kort hår. Jag ska låta det växa ut, för jag trivs bäst i det. Jag ska sätta ut före och efterbilder på mig här på familjeliv så ni kan få se hur jag såg ut förut med.

Vad fint sagt av din man.... hälsa honom så gott från mig
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag svarar gärna på din fråga.
Jag kan inte tala för Nicklas, men jag kan berätta det lilla jag vet.
Han hadde det hemskt i början, det tror jag vi alla förstår. Idag har han stöd av sin familj, sina vänner och framför allt sin sambo. Han har sitt eget sätt att hantera detta. Men vi pratar med jämna mellanrum och jag tror vi kommer fortsätta med det.
Han har börjat jobba villket jag tycker är otroligt starkt. Men ibland blir det för mycket för honom också, så han får vara hemma.
Jag har berättat för honom om denna tråd. Jag ska fråga honom nästa gång jag pratar med honom om han vill framföra något och om han tycker att min beskrivning gjorde honom rättvis.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ååå, vad bra att jag inspirerat till att göra någonting. Jag vill hellre förmedla någonting positivt än bara rädsla tårar osv.

Det som hände när hon kom hem till oss kommer jag ihåg bitvis. Men jag ska frörklara.

Det ringde el knackade på. Jag öppnade, utanför stod hon, hon presenterade sig som "hi, im Tine" Jag kopplade vem hon var. Hon hadde undertecknat det berömda adoptionsbrevet med "Tine" Min blick föll ner över hennes överkropp för att fastna på hennes mage. Jag han tänka "hon kan inte ha fött något barn" jag tyckte hon var för smal. Hon tog några steg in, trängde sig in, jag var tvungen att backa ett steg. Sen smällde det till i huvudet på högra sidan. Det gjorde ont.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
åååå, vad fint. Önskar att Max fått många sånna fina vänner att dela sitt fortsatta liv med.
Önska kommer jag aldrig sluta göra.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack för din omtanke. Barnens styvpappa har avstått från pressen och att prata med okända människor så som jag gör pga att vi hanterar detta på olika sätt.
Han går igenom en enorm bearbetning han med. Först den fruktansvärda synen, sen beskedet att barnen avlidit, sen ovissheten om jag skulle klara mig. Ovanpå allt det så skulle han ta att det var någon från hans förflutna som gjort detta.
Jag gjorde klart för honom att jag aldrig tänker skulllägga honom för någonting.
Men han mår okej idag, han sysslar lite med sina fritidsintressen, de räddar honom nu.
Vi e sjukskrivna båda två fortfarande. Men försöker hitta på saker att göra tillsammans.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack för att du talar om att kag lyckats... lyckats att föremedla den bild av barnen jag kämpar för hela tiden. Tack för att du berättar för mig om att du förstått hur mina barn var, som levande. O skönt att bilderna säger mer än mina ord, även för andra....
Tack
-----------------------------------------------------------------------------------------------
ååå, tack... tacka din fina dotter för de fina orden. säg att barnens mamma är nu säker på att de har det bra där uppe. O att jag hoppas att Saga tyckte om jordgubbsglassen. Hon har aldrig förr ätit det.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja, självklart vill jag berätta om oss.

Mitt finaste minne av barnen... hmm, jag har så många, men ett som jag spontant kommer ihåg är en dag nästan precis en vecka innan händelsen när vi går ner till ån. Vi har med oss fika o gammalt bröd till ankorna. Lite av berättelsen finns på max minnessida under "blogg". Det var en sån lugn dag, vi hadde det extremt mysigt, max visade Saga skulpturer som finns bredvid ån. Saga var lite skeptisk, men Max visade att det inte var nåt farligt alls. Så de tillslut gick fram utan min inblandning, hand i hand o klappade skulpturen.
El på julafton när Saga var livrädd för tomten, hon hadde intagit mosters knä och lämnade det inte. max blev bästa kompis med tomten och hämtade paketen åt saga....

Saga pratade mycket, tillexempel när hon bajsat så sa hon "bläj" o pekade på blöjan.
När jag satt på toaletten en dag så hadde jag fått mens, jag skulle precis sträcka mig efter en tampong när Saga kom inspringande. Hon såg vad som hänt i mina trosor och pekade, rynkade på näsan och sa "bläj" -nej sa jag, det är inte bajs.
Hon sprang iväg och kom tillbaka några sekunder senare med en av sina blöjor!
Ja, smart var hon iaf...
------------------------------------------------------------------------------------------------
Idag har jag vart hos psykologen. Först visste jag inte vad jag gjorde där. Alla sa åt mig att jag borde besöka an psykolog, men jag kännde inte direkt att jag behövde. Men nu, nu vet jag har jag ska utnyttja denna stund tillsammans med henne. Det känndes skönt när jag gick därifrån.

När jag vart där åkte jag o sambon till magazinet där vi har alla våra saker.
Jag gick igenom barnens leksaker. Jag kunnde intr släppa Max fina krokodil. Den som han altid hadde med sig till dagis för att sova med.
Jag hittade även sagas spjälskydd till sängen. Och när jag rotade i en påse så gick en leksak igång med en sång som både Max och Saga dansade till. Både jag och sambon stelnande till. Jag väntade en stund, drog efter andan och satte igång den igen. Denna gången log jag. Jag såg barnen dansa tillsammans på vardagsrumsgolvet.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ååå, vad fint du skriver :0) tack. Jag hoppas verkligen det syns villka som e föräldrarna. Det e alltid skönt. o mysigt att man fört vidare någonting. 
---------------------------------------------------------------------------------
Hejsan!

ååå, vad jobbigt med förkylning, alla tre! hur lyckades ni pricka in det!? skönt att ni e bättre nu iaf.  Vad roligt det måste vara att fixa och dona i huset. Imponerad jag e över er.

Du var suveränt duktig i tingsrätten, jag kännde sympati för alla som kom in och var tvungna att svara på frågor, bli ifrågasatt och framför allt se henne för första gången.
Jag minns vårat möte jag med, jag är säker på att det inte e nåt fel på mitt minne, men jag KAN inte bevisa det. Bara säga det...
Jag förstår så väl din rädsla när du fick kallelse dit. Det känndes sknt att se att du hadde stöd med dig hemmifrån.
I hovrätten så kommer de ta upp de flesta vittnen har jag hört. Men de vet inte villka än, och några kommer de ha på ljudförhör. Om jag får veta mer så hör jag av mig på en gång.

Tack så mycket för dina fina ord om barnen o där de e idag, det värmer verkligen.

Vi trivs jättebra i lägenheten, det e jätteskönt att få ha sitt eget igen. Men visst sitter rädslorna i fortfarande. Men jag jobbar på dom steg för steg.

Jag hoppas också vi ses snart, ta hand om er och hela familjen. Krama liten från mig.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hejsan! tack för att du delar detta med mig. o tack för dina ord. Årets kvinna, ja jag e så otroligt glad gör dom orden, de gör mig starkare för varje dag.

Ja chocken var nog total för Nicklas när han blev anklagad för detta. Han fick höra att det hänt barnen och mig något fruktansvärt. Han ringde till sjukvård och polis för att försöka få något klarttecken på vad det rörde sig om. Men fick svaret att polisen skulle komma och hämta honom, han sa att han ville till sjukhuset och vara hos sina barn, de sa att polisen skulle hämta honom o köra honom dit.  Men istället körde de honom till station och han blev häktad. Han fick dödsbeskedet några minutrer innan han fick veta att han är anhållen för mord och morförsök.
Jag kan, trots allt han gjort mot mig inte låta bli att tycka synd om honom.
Han och jag har pratat en del om det. Han kommer nog aldrig komma över det. Men han försöker gå vidare så gott han kan.

Ja, om jag har den styrka som min pappa har så är jag enormt glad. Han e min förebild och jag söker både tröst o styrka hos honom och min mamma.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag e bara på sidan 85.... jag har 5 sidor kvar nu, jag vill läsa jag e så glad att denna tråd lever fortfarande. Men sambon och jag ska försöka få oss lite fredagsmys. Han sitter o väntar o väntar.... Så nu måste jag logga ut och ge honom mer uppmärksamhet än datorn. Men jag sitter här imorgon förmiddag igen. o jag svarar på så många jag hinner för det ger mig sån enorm styrka att läsa och svara och berätta om oss.
Tack allihoppa och jag hoppas ni med får en mysig fredagskväll..
------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej allihoppa, jag har inte vart in här på över ett dygn nu. Det känns jättekonstigt. För det e verkligen jätteskönt att sitta här o skriva, lyssna o läsa.
Igår var vi iväg till en grannstad o gick i affärer på dagen. På eftermiddagen åkte vi hem och gjorde oss iordning. Nästa anhalt var teater. En vän spelade med, så vi ville se hur det gick för honom. Vi sov över hos min syster (Ida och hennes sambo).
Så nu är vi hemma igen, det har vart ett väldigt uttröttande dygn. Mycket folk, många intryck men också ganska roligt.
Tankarna på barnen försvinner aldrig, men de går att hantera, jag kan sitta o se på en teater samtidigt som jag tänker på hur roligt det hadde vart att ta med barnen på något liknande. Men, det är okej, för trots att saknaden gör jätteont så vet jag, att Max och Saga inte har ont längre. Tanken på att de inte lider lugnar mig, men samtidigt kommer tanken att det e så frukstansvärt orättvist. Varför mina fina barn? Tanken på att jag verkligen överlevde mina barn är svår att ta. Men jag ser det som ett tecken på att jag på det sättet måste få Max och Saga att leva vidare. I minnet i talet och i mitt hjärta. Där byggde de bo och kommer aldrig försvinna. Jag ska fortsätta älska och berätta om dom.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
åååå, vad fint du skriver.

Jaaa, hur mår jag? Som du säger så klarar man sig igenom mer än vad man tror innan det hemska händer. Jag hadde sagt, som många andra har gjort, att "jag skulle aldrig klara att mina barn går bort" SJÄLVKLART säger man så, för man tror inte att man ska göra det. Man älskar dom mer än sig själv el någon annan. Jag förstår precis varför folk säger så.
Jag kan säga så, nu i efterhand, att man klarar sig inte helskinnad ur en sån kris, man lever med så många nya känslor, så det är ett hav av nya saker att ta itu med. Men man har inget val, men måste klara det. Livet går vidare när man sitter där och ser på. Så livet flyter på oavsett vad man gör. Och då är det bara att följa med. Du har inget val.

Jag tar hjälp av människor runt omkring mig, släkt, vänner och bekanta. Jag låter de finnas där för mig. För jag vet att jag skulle gjort detsamma för dom.

Jag är sjukskriven för jag känner att mitt jobb är fortfarande att försöka komma underför med hur jag ska hantera allt detta. Jag spenderar dagarna med att göra hushållsarbete, besöka och ta hand om graven träffa vänner och lite sånt. Jobbar på mina rädslor dagligen. Så de går sakta men säkert frammåt.

Tack för din fråga
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
åååå, vad väldigt fint du skriver. Tack.

Under den här tiden när jag inte vart inloggad på datorn på ett tag o funderat mycket fram o tillbaka så har jag ett till minne som jag gärna vill dela med er.

Det var mitt på dagen. Max var i vardagsrummet och lekte och jag stod i köket och lagade mat. Helt plötsligt kommer Max springande och ropar "mamma mamma det är TVÅ solar. (han håller upp en hand och visar två fingrar)"
Jag skrattar och följer med honom in i vardagsrummet för att titta. Då ser jag vad han menar. Solen lyser bakom ett moln. På andra sidan himmlavalvet så syns månen svagt.
Jag beättar och pekat ut att det e månen han ser där borta. Då rynkar Max ögonbrynen och säger "det är inte kväll, det ÄR två solar"
Mina förklaringar blev långa och krångliga, så Max gick ifrån våran diskussion upp i soffan för att studera sina två solar mera. För mamma har faktist fel.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Du får jättegärna göra fler reflektioner över vad du tyckte om bilder du såg el saker du läst. Gör det på pm om det inte passar här. Jag e öppen för synpunket, frågor mm
----------------------------------------------------------------------------------------------
Lycka över dagarna vi fick tillsammans har jag alltid kännt. Det finnt inget jag är mer tacksam över än den tiden i mitt liv. Det e fruktansvärt att någon tog sig rätten att bestämma hur kort den tiden skulle vara.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Villka otroligt kloka o välformulerade ord. Tack.
Om det e någonting ni kan hjälp mig med.... ni hjälper mig redan nu genom att finnas här vid min sida. Men, ang det du pratar om så är jag inte så insatt i det. Jag har polisanmält. Längre än så har jag inte haft ork att tänka. Men, kom gärna med förslag.
Tack
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det som är mest jobbigt, förutom att bilderna är ute för allmän beskädning är att det är en människa som har setat och gjort ett bildespel över deras bilder. El att någon har ritat ett jokeransikte på Max ansikte och skrivit elaka komentarer.

Finn det verkligen ingen lag som förbjuder sådant?
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Hejsan! jag skrev ganska snabbt efter att du skrivit att jag blev jätteglad. Max favoritfigur var spindelmannen. Så för mig var det så självklart. På nått sätt kändes som ett bra sätt att hedra honom. Så jag tog det absolut inte fel.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag berättar gärna om Sagas handikapp. Det blev en del av henne och något som ingen av oss led av. Utan det blev en del av våran livsstil.
När Saga föddes i vecka 34 så hadde hon en förträgning på tunntarmen. Så nät hon var 1 dygn gammal så genomgick hon en stor operation. De tog bort 20 cm av tunntarmen.
Det var mycket sjukhus och tillslut kom vi hem.
Nu levde hon med en "kort tarm" villket gjorde att hon inte kunnde ta upp mat som hon skulle. Hon fick inte äta vanlig mat och det blev utredning efter utredning.
Tillslut bestämmde de sig för att vi föräldrar skulle lära oss näringsdropp att ha i hemmet. Saga skulle få stora delar av sitt näringsbehov i dropp varje dygn.
Så Sagas pappa och jag åkte in till sjukhuset och lärde oss. Villket medförde att vi i fortsättningen kunnde fortsätta vårda henne hemma. Det var ett enormt ansvar. Men Saga fick vara i hemmamiljö, med sin familj och sin bror, så hon var ganska nöjd.
Hon fick endast äta 400 ml specialgjord ersättning per dygn, ingenting annat. Men min prinsessa, jag var så duktig, hon klagade aldrig, hon var nöjd med sin vällingflaska när vi sa och åt kött och potatisgratäng. Hon log jämt och charmade varenda läkare o sköterska på sjukhuset. Hon var solskenet själv.

Mer minnen kommer. Jag berättar allt som jag kommer att tänka på här.