Familjeliv sid 1-25
Jag tänker använda denna sida för att skriva av mig mina tankar och funderingar. Om det är någon som tar illa upp så snälla säg till, jag e inte ute efter att röra upp några känslor.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-09-30 17:58
Jag har tänkt på en sak ganska länge. Jag har aldrig vart troende. Alldrig trott på gud o vart ganska skeptisk till ett liv efter döden. Men efter detta....
Jag e foirtfarande inte troende. Men, jag vill tro, att det händer nåt efter döden. Jag vill tro att Max o Saga har det bra idag, att de är tillsammans, att de inte minns det som hände, att de inte saknar mig, för att de delar livet med mig fortfarande. Jag vill tro det, o då tror jag på det. Jag tror inte att gud finns. Men jag måste tro att mina änglar är just änglar o har det bra idag. Lika bra som de hadde innan denna fruktansvärda händelse.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-10-08 16:46
Länk till Max minnessida------http://www.tillminneav.se/showPage .php?id=634
Länk till Sagas minnessida------
www.tillminneav.se/showPage.php?id=635
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-10-08 16:47
Vet inte riktigt varför Max sida inte gick att länka till men gör ett nytt försök.
www.tillminneav.se/showPage.php?id=634
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack för allt stöd, det värmer något enormt, jag hoppas jag kan hjälpa någon av er lika mycket någon dag. Vad som hände.. Ja, som jag skrev så var det någon som berövade dom livet, samma person försökte även ta mitt liv. Jag överlevde mina egna barn. Tankarna går ju om att det e orättvist, jag har ju levt livet länge länge. Men de små har knappt börjat sitt. De hadde så mycket att uppleva. Så mycket kärlek att få och de gav enormt med kärlek. Hur kan någon villja små barn något illa.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
mamma till två pojkar: känns som att du vet vem jag e. O ja, det stämmer, utan min familj hadde jag inte klarat mig så långt. Familjen e enormt viktig i en sån här situation. Ta vara på era mammaor pappor och syskon. De vet vad du vill ha, vad behöver o de ger det som ingen annan kan el ser.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
God förmiddag på er alla. Jag har nu läst ifatt mig på vad ni skrivit. Jag läser varje inlägg noga o det berör mig så djupt. Jag skulle vilja svara på allihoppa, så att ni för ett personligt svar alla ni som bryr er stöttar o finns där.
Jag hadde en bra kväll igår, mina vänner e helt fantastiska. Vi åt lite kräftor och satt o pratade mest hela kvällen.
Ja, som ni skriver så är allt så ofattbart, jag vet inte riktigt om jag tagit in allt som hänt. Jag har ofta fått höra att jag verkar så stark, oberörd, o jag verkar inte sörja.
Men, mäts sorg i tårar? Jag måste erkänna, jag har svårt att gråta inför andra, att bara släppa o gråta ut. Men, innom mig finns tårarna, jag förklarar det som att jag gråter innom mig. För hjärtat blöder ibland. Jag går ofta till barnens grav, när jag går dit själv så släpper det. Jag gråter o brukar sitta där hos dom o prata med dom tills det inte finns några ord kvar.
Deras viloplats är så fin, den har jämt vart full av blommor och nu mot hösten så tänder vi ljus det lyser alltid minst två ljus, det e så fint. Det står leksaker änglar, gosedjur o massa massa hälsningar. Stenen har kommit också. Den består av två händer som håller upp ett stort hjärta. På hjärtat står det två änglar, tätt tätt ihop o fångar himlens stjärnor. Bredvid den står deras namn. Framför stenen står ett kort på dom som deras pappa ställt dit. Där kan jag minnas barnen o gråta.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Så många vackra inlägg. Villket enormt stöd. Jag måste sätta mig o svara på vissa saker, det går inte att låta bli. Ibland går tankarna som någon av er skrev, att hur sjutton hadde det känts om någon av barnen avlidit av en sjukdom, hadde det kännts på samma sätt? El hadde det vart annorlunda? Spontant känner jag att det självklart vart anorlunda, men det hadde nog gjort lika ont. Ingen sorg är djupare än den andra. Så därför känner jag mig trygg i att prata med er som mist sina barn även på många andra sätt. Vi har olika uppleveleser bakom oss, men sorgen i hjärtat har vi gemensamt.
Om barnen avlidit av en sjukdom el liknande hadde jag fått ta farväl, jag hadde inte lämnat deras sida om de vart så sjuka, så jag hadde antagligen vart där. Kanske haft de i knät el iaf fått säga att jag älskade dom innan de tog sitt sista andetag.
Det som hände mina små var att de fick bevittna när jag, deras egen mamma blev misshandlad, villken skräck för ett sånt litet barn. Därefter få samma fruktansvärda upplevelse. När händelsen var över tog det ca tre timmar innan deras hjärtan slutade slå. Först pojken sen flickan. Jag var då påväg i helikopter till ett annat sjukhus. Jag fanns inte ens i samma stad el ens vid medvetande när barnen lämnade livet. Jag kunnde inte hålla deras händer deras sissta minuter.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Som du säger, vad tjänar det till att hata. Det upptar min tid och min kraft. Jag samlar kraft för att ta hand om graven, alla barnens saker, jag gör minnesalbum o försöker samtidigt komma tillbaka till vardagen. Jag tror att hon känner min avsky någonstans långt inne i hjärtat. Men inget kommer få tillbaka mina barn. Jag kämpar för att hålla dom levande i hjärtat o då finns det inte mer utrymme för hat.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack, det värmer verkligen att höra. Som du säger, ja man måste gå vidare, man tvingas att göra det. O jag har så många runt omkring mig som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Så jag har mycket kvar att leva för, trots att mina två älsklingar som låg mig allra närmast i hjärtat e borta. Jag kämpar för att hålla de underbara minnen levande, att minnas den fina tiden vi fick tillsammans. Jag vet att alla föräsldrar tycker att deras barn är speciella, o det är ju så det ska vara. Det får ju varje individ att känna sig utvald. Mina barn var likaså, alldeles underbart unika. Så glad solstrålar. Alltid visade dom kärlek och lycka till livet. Jag önskar så att jag fått se dem växa upp.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej o tack för att du skriver till mig mitt uppe i ditt eget kaos. Hur jag orkar, ja ,man måste. Livet ger en inget val, allt fortsätter, o det e nog ganska bra, då kan man följa efter i sin egen takt på vägen tillbaka.
Mina råd till dig är nog många.
Men se till att ha människor du verkligen älskar runt omkring dit. Andra som vill visa sitt stöd som inte liggar lika nära i hjärtat kan också hjälpa till, med ett vykort med några tröstande ord, ett blommbud, en paj att äta till lunch el kanske en stor godispåse.
Skriv när du inte kan få ut dina känslor i ord.
Något du kan göra från o me nu som jag säkert tror att du gör jämt jämt, men det är kanske värt att säga. Jag ångrar att jag inte gav den där extra kramen, de där extra fina orden. Att jag inte satt kvar längre på kvällen och såg på min prins o min prinsessa när de sov tryggt i sina sängar.
Se till att någon sköter marktjänst åt dig nu den sissta tiden. Så att du får ägna dig så mycket du vill och orkar till din lilla.
Jag lider verkligen med dig. O jag beklagar från hela mitt hjärta. Skriv gärna om du vill igen. Jag kan försöka hjälpa så gott jag kan
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Tack för att skriver o tack för att du undrar. Det kanske också är svaret på en av dina frågor ang pressen. Ja, det e faktist som du gissade. En bearbetning att få prata om det igen igen o igen. De har visat mig stor respekt, jag har fått godkänna både bilder o text hela tiden. Allt har vart på mina villkor. Att det sedan har gått ut till hela svenska folket om inte mer är också positivt. Jag behöver aldrig berätta för någon som inte vet. För alla VET vad jag har vart med om. Varför jag e rädd för vidda saker o varför jag inte är på topp. Jag har fått stöd från hela landet, till om med fån finland. Det behövs, det känns som att jag har hela svenska folket i ryggen o det ger mig kraft.
I rättegången, jag kännde fortfarande inget hat. Jag bröt ihop, för scener från den kvällen spelades upp igen o igen när jag hadde henne framför mig, kvinnan som stod utanför min dörr och i min hall. Kvinnan som såg mina barn i livet EFTER att jag själv gjorde det. Jag kännde inget hat. Men jag blev frukstansvärt ledsen, självklart vill man ha ett erkännande. Jasg vet, hon vet.... men ingen annan.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack, tack så enormt mycket för dina fina ord. Som mina föräldrar sa i ett ganska tidigt skede till pressen: att barnen var mitt allt. Det stämmer så bra. Vems barn är inte det. När man får höra något liknande som du nu har skrivit till mig så blir man övertygad om att jag iaf gav allt under den tiden de fanns hos mig. De levde ett lyckligt liv o det märktes så tydligt. Både pojken o flickan strålade som solen själv. Jag har aldrig tvivlat på att jag vart en bra mamma. Men det värmer ännu mer när man får höra det från någon som till o med är utomstående.
Jag beklagar verkligen din flickas bortgång, jag är säker på att min prins tar hand om henne uppe i himlen så som han alltid vart noga med att ta hand om sin syster.
Och du, det är OKEJ att tänka "varför jag" det är okej att bli arg. Det har man all rätt att bli. Jag önskar ibland att jag kunnde uttrycka mig på det sättet.
----------------------------------------------------------------------------------
Jag sov fortfarande i min trygga sjukhussäng när det brann som mest i hela sverige. Men det e en så enormt fin gest. Jag blir alldeles varm när jag tänker på allas enorma känslomässiga stöd. Jag har sett bilder från brinnande ljus i varje fönster. Tack
------------------------------------------------------------------------------------------
ååå, jag blir så himmla rörd. Din sons ord var som en stor varm kram. Tacka honom så mycket från mig och säg att det är okej att vara ledsen. Men påminn också om att allt man läser i tidningen ska man inte tro på. Undrar han något så skriv direkt till mig så lovar jag att svara. Tack för erat stöd
----------------------------------------------------------------------------------
Otroligt fint skrivet. Fint sagt av dottern, även fast hon kanske inte var medveten om det då. Det e nog som du säger, barnen som väljer sina föräldrar, och då är jag otroligt lyckligt lottad. Jag e så glad över den tiden jag fick med mina små. Så mycket kärlek....
Max sa ofta, "mamma vet du? jag älskar dig" De orden kommer jag för alltid bärja med mig. Jag hoppas han kan höra mitt svar där uppe i himlen fortfarande. Att jag älskar honom också. Massor....
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Tack till alla er som tänt ljus för Max o Saga. Tack också till er som finns här o ger erat stöd. Trots att många av er har erat egen sorg att hantera. Många skriver att de inte vad vad de ska skriva. Skriv inget då, det e ett enormt stöd att bara veta att ni kommer hit o läser, el skriv bara några få ord om ni vill visa er. El ni som vill skriva, skriv av er massor, berätta om eran sorg, säg till om jag kan hjälpa till på något sätt, var inte oroliga att jag tar illa upp av någon fråga el komentar. För om jag vart orolig för det hadde jag inte börjat skriva här. Alla ni som vill ge stöd, el bara en kram ska veta att sen jag började skriva här så känner jag mig starkare. Datorn har blivit en lillflyktspunkt att skriva o skriva. Min sambo e nog lite trött på att datorn får mer uppmärksamhet än han.
Jag använder bloggen på minnessidan lite som en länk mellan mig o barnen, jag berättar för dom vad jag skulle sagt till dom om de fanns i livet o jag tex skulle prata med dom i tel...
------------------------------------------------------------------------------------------
Att höra er säga att jag hadde fantastiskt fina barn, Att ni kan se o märka det geom det jag skrivet och genom kort gör mig så stolt. Det gör att jag e säker på att jag förmedlat det jag e ute efter. Att minnas dom och förmedla mina minnen så att alla kan få en uppfattning om hur fantastiska dom var.... jag vet detta skulle varje mamma säga.... men jag bara måste få ur mig det.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
